Måndag 6 juli
”Det behöver inte vara kul för det ska vara kul”
En oneliner från en tränare i kampsport, alldeles tydligt en människa som förstår sig på sakernas ordning.
Det finns en motsatt känsla till allt, eller hur? Mot den sprudlande glädjen står den djupa sorgen, mot en proppfull dag med idel måsten står en semesterdag med den allra blankaste agenda. Det behövs nog, kontrasterna som förstärker och fördjupar. Vilan är aldrig så skön som när den föregåtts av något helt annat.
Okey då, nu vet vi detta. Då behöver vi (exempelvis) inte jaga det behagliga, bekväma och lätta hela tiden, vi kan i stället tänka oss att pressa oss lite i vetskapen om att kontrasten, den ljuvliga vilan och tillfredsställelsen av att ha genomfört ett riktigt grispass väntar bortom hörnet. Då behöver det inte vara kul för det ska vara kul.
Edde tycker det är kul, oavsett och alltid! Edvin är en positivgeneral och dessutom mycket intresserad av hård träning. Det är ju en alldeles oemotståndlig kombination förstås. I julas tror jag att jag skymtade ett neutralt ansiktsuttryck efter en tids sjukdom, i övrigt har jag inte sett unge herrn med något annat än ett leende i ansiktet.
Under ett pass för någon vecka sedan inledde vi våra löpintervaller med olika typer av burpees. Edde flög genom luften som Batman, helt galen satsning varje gång. Jag nämnde något om positionen i lite lugnande ordalag men han var långt bortom sans och måtta.
– The closest thing to crazy, sjunger Katie Melua. Fattades kanske inte allt men en härlig syn var det.
Torsdag 25 juni
Ryssen – The big red machine!
CCCP, the big red machine, tog på egen hand femtio raka segrar över Tre Kronor. Jag satt framför Tv:n och hoppades, hoppades, hoppades. Sen var det över, Makarov, Fetisov, Krutov, Larionov och Kasatonov hade sprätt in sisådär fem kassar och av första perioden återstod fortfarande gott om tid att förnedra oss.
Vi har vår egen ryss. Lundberg(ionov). Såg i ögonvrån häromdagen hur han körde marklyft på ett välfyllt Endorfin. Generöst med viktskivor (läs astungt) och ont om plats för övningen. Slog i hackliften på vägen upp, B A R med sig skivstången till lämplig plats och fortsatte. Ryssen alltså, stark som en oxe!
Det har förresten berättats för mig, av källor som kan betraktas som säkra, om en skenande noshörning som dundrade in i ett godståg på maklig färd över savannen och orsakade urspårning. Nu handlade visserligen detta inte om Lundberg men man undrar ju vilka försvar som ska bronkas ur spår i höst. Vilka krafter, vilken galen rörelseenergi.
Söndag 21 juni
”Home is where the heart is”
Gladys Knight & the Pipes underhåller mig på cykeln mot Endorfin. Att “hemma” är mer en känsla än en fysisk plats känns lätt att hålla med om. Träningspassen med laget exempelvis, en egen gemenskap som levererar hårt arbete med glimten i ögat. Nästan som hemma.
En hemvändare har vi också. Jag kommer ihåg Westman från förr, han var som ett plockepinn i sin forechecking, armar och ben överallt. Det måste ha varit backarnas mardröm. Nu är han tillbaka hos oss, större, stadigare och (ännu) bättre. Han är fortfarande något av en mardröm för försvarare, men på ett annat sätt. Dessutom är det ju inte vårt försvar han ansätter, också bra! Riktigt kul att ha Great Wes tillbaka, Det förstår ju vem som helst som ser hans glada nuna, att det är här han hör hemma.
Träningsveckan som kommer ser härlig ut. – Det säger du alltid, brukar jag få höra när jag presenterar mina upplägg. – Det måste bero på att det ALLTID är härligt, blir det självklara svaret.
Nyebroparken på måndag. Hemma!
Onsdag 17 maj
”En gång tog jag till och med upp ett par killar ifrån knäna”
Magnus är verkmästare i magen och berättar om fredagsmyset, när hela kroppen får hjälpa till att processa chips, franska vitlöksostar och fickljummen Koskenkorva. Nu har han lämnat oss, jag vill gärna tro att han sitter och filurar tillsammans med Eva och Brasse. – Du lärde mig läsa, var tydligen den kommentar som UberPedagog Härenstam fick allra oftast.
Igår körde vi 200-hundringar på Stonehill, kurvlöpning med vändning. Börjar bli bortskämd med inställningen i gruppen, ALLA gör jobbet. Inte riktigt på samma sätt, men ändå ihop. Det är som en manskör på första maj, lite olika stämmor men tillsammans låter det fantastiskt.
Mot slutet av passet får jag smyga in det vaksamma ögat, hamstringsmusklerna belastas rejält och det finns så mycket vilja i gruppen. Även om belastningen stegras successivt, får vi vara väldigt noga med att hela tiden befinna oss på en nivå som kroppen klarar av.
Dessutom, så här inför den kommande helgen. Jag vill gärna att spelarnas egna verkmästare i magen slipper kalla upp killarna från knäna. De behövs där de är!
Lördag 13 maj
”Härligt att ha en tränare som kan pusha när man själv undrar vart syret tog vägen”
Lördagsmorgon, träningsveckan närmar sig sitt slut. Jag avnjuter FunBeat-rapporter från individuella styrkepass tillsammans med Mollbergs blandning och Jon Boden. Solen skiner och majvädret är redan glömt och förlåtet. Tankarna far, stannar till vid Nyebroparken för ett par dagar sedan;
Semestrar, jobb och alternativpass har resulterat i en tapper liten skara. Det skulle kunna resultera i ett energitapp, något lite lojt som smugits in i träningsviljan. Kanske ett litet ”nästan” istället för ”helt o hållet”.
Det blir något helt annat! Efter sedvanlig runda runt Säveån och rörlighet, följer plyometriska basövningar innan intervaller med jaktstarter, kvällens huvudnummer. Fullt ös från start, alla kriga, var och en efter sin förmåga för dagen. Parken är full av människor, men jag varken ser eller hör dem, springer bara fram och tillbaka innanför grusbanan och gastar. Magiskt att se kämpaglöden!
Torres (Erik Pajnert) som gav det alldeles väldigt vänliga omdömet ovan, gör ett riktigt stolleryck sista intervallen, lite Michael Johnson fram till vändningen. Betalar, betalar, betalar på tillbakavägen.
– Härligt, härligt, att ha spelare, som kan pusha sig, även när det verkar vara lite syrefattigt i luften J. Säger jag.
Tisdag 9 maj
”Det har jag aldrig provat, så det klarar jag helt säkert”
VJ (Viktor Johansson that is) närmade sig måndagens mötesplats med dröjande steg, mumlandes om en helvetesdag på posten. Han hade avverkat ett grovt antal trapphus men stred trots det heroiskt uppe på toppen av Riddarsten. På tisdagskvällen är det likadant, med den skillnaden att han har ätit bättre och känner att det fortfarande finns kräm i kroppen trots stor belastning på jobbet. Grymt!
Vi har talat om det en del i gruppen, att förberedelserna för ett träningspass tar sin början i anslutning till det föregående passet. Att allt hänger ihop, att maten, sömnen, vilan och det hoppfulla, reflekterande sinnet, tillsammans bildar basen på vilken nästa pass kan byggas.
– Detta är min första RIKTIGA försäsong, meddelar han på vägen ner ifrån kvällens avslutande intervaller ovanför Blå huset, och fortsätter; – Ska bli riktigt spännande att se hur kroppen svarar.
Det kommer bli fantastiskt bra, tänker jag, för dig och alla de andra av spelarna som kämpar, lyssnar, reflekterar, justerar och kämpar igen.
Nu undrar ni över rubriken. Vem är så rekordartat förhoppningsfull inför nya utmaningar? Vem lär oss, på riktigt, att JA är bättre och roligare än NJA?
Pippi Långstrump så klart. Det finns trots allt bara en Pippi!
4 juni 2015
Liv och rörelse
Solen lyser från klarblå när jag hojar in i Nyebroparken. Årets första sommarkväll och parken är full av glada människor. Boulegänget förbereder banorna för kommande drabbningar och horder av småbarnsfamiljer leker, med olika intensitet, bland gungor och ställningar.
Dessutom mina vänner, utspridda rödvita buketter på gräsytorna runt lekplatsen. Pojkar 00 flyger runt bland konerna, Magnus och herrjuniorerna värmer upp runt Friskisscenen och ”mina” pojkar kommer släntrandes i smågrupper.
– Still the man to beat, frågar jag Joey som kommer direkt ifrån en semestervecka. Han visade fina resultat under fystesterna för ett par veckor sedan så lite hets kanske kan pigga upp? Får ett snett leende tillbaka.
Ett nytt fint pass avverkas, på en timme är även nedjoggning och rörlighet klart. Ponta har något jagat i blicken under de sista övningarna, jag hör på mumlandet mellan spelare vad det handlar om; IFK-Elfsborg!
– Nu tänker ni alldeles fel, säger jag vänd mot Anton och Ponta, – Idag är det Diamond League i Rom som gäller, toppfriidrott slår ut ALLT, det är DET man tittar på! Ponta tittar upp, det är nära nog medlidande i rösten när han svarar;
– Gör du det Staffan, gör du det!
28 maj 2015
Att lära sig är en resa
Det säger Martin Ingvars som är hjärnforskare på Karolinska. Jag cyklar upp för Hallsåsbacken med ett knippe koner i handen. Spelarna kör rörlighet efter uppvärmningslufsen, på dagens agenda står löpning i långbacke.
Första konen placeras vid 500 meter från start och fjärde vid 750 meter, backen sluttar svagt uppför men lutningen tilltar lite förrädiskt allteftersom. – Kan bli spännande, tänker jag när jag cyklar ner till pojkarna igen.
Alexander Johansson har anslutit till truppen, vi träffades i tisdags, pratade lite och testade styrkeövningar. En träningsvillig pojk som passar bra med oss, konstaterade jag efteråt.
Spelarna börjar löpa. En backe både tar och ger, det blir tydligt mot toppen av stigningen, lite inledande optimism tar ut sin rätt hos några. – Är det åtta kvar, muttrar någon, jag kommer att hata det här!
Intervall efter intervall, det bildas små naturliga grupper efter löpstyrkan för dagen, jag springer upp och ner i den övre delen av backen och gastar i vanlig ordning. I övrigt råder tystnad.
Inför tredje omgången, alla är rejält trötta. Det flesta befinner sig i sitt inre rum med lite tomma ögon men ingen har en tanke på att vika sig. När jag meddelar att sista setet endast består av två intervaller, tittar spelaren som hatade hårt efter första på mig;
– Nänä, nu kör vi tre!
15 maj 2015
Det syns i ögonen
Jag heter Staffan Hjalmarsson och har den stora förmånen att träna tillsammans med vårt allsvenska herrlag. Dessutom får jag bestämma omfattning och utformning under våren och sommaren, så det är ingen måtta på glädjen. Jag kommer, då och då, att berätta lite vad vi gör, hur det känns, hur bra det går och kanske ibland något helt annat. Häng med!
Kick off i måndags och tester och genomgångar under tisdags- och torsdagsträningen, nu är vi äntligen igång! På väg hem från Stonehill i tisdags efter bland annat ett uthållighetstest, funderade jag lite på vad som motiverar oss att göra vårt allra bästa, att fortsätta kämpa fast kroppen säger åt oss att det får räcka. Någon sa att motivation är det som får oss att investera vårt engagemang i en utmaning. En fin beskrivning, tycker jag.
Precis där står vi nu, spelarna och alla vi andra runt laget. Vi står framför en utmaning och har bestämt oss. Vi säger ja! Vi ska investera så mycket engagemang över sommaren att vår snabbhet, styrka, balans och uthållighet avgör matcher i allsvenskan. Vi ska ge oss själva det försprånget framför de andra lagen. Dessutom ska vi ha riktigt kul under tiden.
Tillbaka till rubriken, hur vet jag förresten att vi har bestämt oss, att vi säger ja?
Det syns i ögonen!
