”Hope is a waking dream.”

270

En vecka återstår av sommarens uppbyggnadsperiod. Från vecka 32 tar försäsongen vid med betydligt mer klubba och boll. Jag sitter med morgonkaffet och lägger ut den kommande veckans träningsschema, tre gemensamma och två individuella pass.

Ser på FunBeat-rapporteringen från spelarna att det dessutom börjar smyga sig in ganska mycket småmålspel. Perfekt tycker jag, alla sommarens träningspass har gjort oss snabbare och starkare, nu ska vi anpassas till de ”nya” kropparna.

Proprioception är ett annat ord för kroppsuppfattning och balans, alltså förmågan att känna kroppens position när vi rör oss. Vår hjärna sammanställer all information så att vi kan hantera ben, armar och bål som en sammanhängande enhet. När vi nu efter all träning virvlar runt på planen i 180 knyck blir det ny information till hjärnan, lite ”Herr A 2.0 upgrade”. Det är den finjusteringen som måste göras på planen, det funkar ingen annanstans. Det är därför jag ler för mig själv när jag ser ”småmål” på FunBeat.

Jaja, nog om det. När jag nu lägger ut sista veckans uppbyggnadsschema kan jag inte låta bli att fundera lite över sommaren träning. Är allt på plats nu? Styrkan, uthålligheten, rörligheten och SPEEDEN, juvelen i kronan om jag får bestämma.

För mig har sommaren varit magisk, så mycket ”JA” från så många, så många personliga resor tillsammans med laget. Det är ett privilegium att få vara med!

Samtidigt är det något arbetsamt med mig som pojkarna får stå ut med. Jag vill alltid att det ska gå fortare än vad som egentligen är möjligt. Jag vill helst ha mer än bottengas, att spelarna flyger fast de i likhet med humlan egentligen inte kan det. Som citatet av Aristoteles i rubriken, att hoppet om det man nästan bara kan drömma om, blir första steget mot verklighet.

Den kritiske kan hävda att det även finns en boll och ett motståndarlag att beakta. Jag kan ju inte argumentera mot det men fortsätter med en dåres envishet sökandet efter den där ”utomkroppsliga” farten i kroppen och knoppen, när allt bara händer. Susanna Kallur sa efter sitt världsrekord på korta häcken att hon tagits över av häckdjävulen, att det inte längre var i sitt medvetande jag hon sprang. DET vill vi ha! Jonny och Salle vill säkert ha en del annat också. Åh, vad det här ska bli spännande!

Avslutningsvis, som motvikt till pojkarnas storstilade insatser under sommaren, en liten bagatell under avdelningen (bristande) ”självinsikt”:

Vi joggar, min dotter och jag, och är för andra gången på väg upp för backarna i Riddarsten. Flisan trippar lugnt i sitt inre rum, jag stretar på. Tung andhämtning hörs bakom mig, med en pipande ton av ansträngningsastma i diskanten.

– Du skulle behöva ta det lite lugnare, tänker jag med adress till den bakomvarande motionären med ambition utan täckning. – Det är inte värt det, försök förstå det, fortsätter jag mitt tysta förmanande samtidigt som jag vänder mig om för att se på vilken sida av oss jag ska släppa förbi honom.

Det är inte någon där.