Fysbloggen: Så enkelt som möjligt – men inte enklare

259

Står vid sargen och skriker kommandon med en röst som spricker. Efter sedvanlig utomhuslufs, rörlighet och löpskolning tränas explosiva löpningar. Tävling såklart och fyra pojkar i varje heat flyger i alla riktningar mellan olikfärgade koner. Mittlinjen är gemensam målgång, det är strid på kniven i de flesta heat, lite F1 med klubba och boll.

Pajnert, Frasse och Alex är rejält explosiva, andra spelare tjänar tid på smarta rörelser och klubbteknik. Simme får dagens längsta arm när han rundar en kon i nästan horisontalt läge, Sladky ska, utöver att reagera, förstå vad det är jag ropar och Oliwer kommer farande i ”långt-långt-över-målvakts-fart”.

Att reagera på olika typer av impulser och signaler är något vi tränar mycket på. Ofta förvånas jag över hur snabbt spelarna anpassar sig till nya förutsättningar, hur lätt de tar till sig nya instruktioner och utmaningar. Då ändrar jag snabbt så det blir svårare. Det ska inte vara lätt, det ska vara kul!

Det ÄR kul att lära sig nya saker men det är samtidigt en process som ställer krav på oss. Först ser eller hör vi något nytt. Vi bestämmer oss för att det verkar vara bra att kunna, vi tränar, försöker, det går så där, det funkar, det går bra och så lär vi oss. Rätt som det är har den nya kunskapen blivit vår egen. Den sitter i kroppen, den är en del av oss.

Lärandeprocessen är i ständigt pågående, jag ser olika delar av sommarens slit i sättet som spelarna rör sig, men ett rörelsemönster och en teknik som fungerat perfekt på Stonehill ska nu fungera i en matchsituation på innebandyplan. Det är ”hur enkelt som helst” och ”omöjligt” om vartannat, det är omväxlande härligt och hopplöst och så plötsligt har vi lärt oss

Avslutningsvis en helt annan bild av lärandets magi som jag tror att de allra flesta föräldrar känner igen:

Solblänkt sommarhav, milsvid sandstrand. Jag springer bakom min femåriga dotter och håller i, håller i, håller i och jag släpper. Springer bakom, kan fortfarande återta greppet men det behövs inte längre. – Håller du i mig? Bestämmer mig så.

– Det behövs inte längre, du kan själv. Du KAN cykla!

Text: Staffan Hjalmarsson